Han hade slagit ihjäl sin frus älskare. I hastigt mod, som man säger, men det liknade mer en plötslig och fruktansvärd modlöshet.
Han sattes på fästning i Umeå och fick för sin modlöshets skull en förhållandevis mild dom. Staten utkrävde långsamt, dag för dag, månad för månad, år för år sitt straff.
Vad som mer rymdes i denna tid är det ingen som vet.
Men så en dag släpptes han fri. Det var en vårdag, eller kanske en vinterdag. Hatten slog han dammet av och drog ned i pannan, för sol var det säkert den dagen och fågelsång.
Året var nittonhundratio. Han var en stor kraftig karl, till det var han född. Folk sa att han var butter och vresig, om det vet man väl inget bestämt, men det är väl troligt.
Han skaffade en stor rymlig säck med remmar liknande en ränsel. Där lade han sina få tillhörigheter, han axlade säcken och började gå inåt landet.
Och djupet ropade ur djupet, befria dig!
Någonstans efter vägen, vid en åkerteg där bönderna flitigt plockat sten ur åkern och lagt på hög, stannade han först gången för att vila. När han reste sig var säcken mycket tung. Hans stora kraftiga kropp var nu botgörarens.
Syndabördabäraren kallades han av folk. Och det var just vad han var, några få tillhörigheter och säcken full av sten.
Varken lagen eller tron var honom till någon nytta att räcka till försoning. Det var bara ryggen och benen, tyngden och avstånden som hjälpte honom.
Dåligt väder hjälpte också. Vandringen handlade inte om att nå bortom, utan att nå sig själv, inom sig själv.
Det var åter långa dagar, meter för meter, mil efter mil och tid. Om han hade en plan för sin vandring, om det fanns ett mål, ett hopp. Ingen vet. Han var ingen man visste mycket om.
Han ställde alltid säcken på gårdsplan när han kom till folk för att be om husrum eller en skopa vatten. Då försökte barnen i obevakade ögonblick snöra upp säcken för att se vad där fanns. Aldrig annat än det vanliga, slev, tallrik, kniv, ett sotigt kokkärl, lite kläder, och så stenarna. Det mesta var sten.
Det blev vår. Han snarade gäddor i bäckarna, halstrade och åt. Det var den årstid livet låg framom och ljust för de människor som bodde i hus, som odlade och byggde.
Det blev höst, hög himmel, rymd avstånd och ånga ur munnen. Orre och Tjäder kom på bordet hos dom som bodde i hus.
Skog, mycket skog lade han bakom sig, mycket skog hade han framför sig. Mycket tid fanns omkring honom. Den sorts tid man kallar glömska. Det var i denna stora tid han vandrade. Denna hans tid saknade nästan helt Nu. Här, Nu och Plats fanns hos dem som bodde i hus. Om detta visste han inte mycket.
Det blev vinter och mycket snö och kyla, en skallig måne och en bortvänd gud. Sådana kalla nätter när den likgiltiga döden stod nära var han lättare till sinnes.
En åkarbrasa var lustfylld, värre var det med de bortvända människorna, deras stängda dörrar och sneda blickar. Då krökte han tummarna in i handflatorna och höll hårt fast dem med fingrarna. Då höll han fast sig själv, medan modlösheten rusade genom honom.
Några kilometer längre fram tände han sedan en eld, satt under en gran och tinade upp händerna.
Antingen föll han ihop under sin tyngd en dag och skaffades bort och begrovs, eller också, av en underbar tillfällighet, en vårdag eller en midvinternatt, reste han sig efter att ha pustat vid dikeskanten och kände sig förunderligt lätt.
I den stunden hade stenen, regnen och tiden efter alla år frätt och nött säcken tillräckligt svag. Själv märkte han aldrig vad som hände, bara att han kände sig förunderligt lätt.
Han hade vant sig av med att se sig tillbaka och såg själv aldrig den lilla stenhög han lämnade efter sig. En liten ringa ansamling av sten.
I det stora landskap där inlandsisen varit så frikostig med sten lämnade han till slut en liten hög av sten efter sig.
Och han kände sig förunderligt lätt.