Det är vinter utan snö, en obeslutsam grå vinter, men det är is på Bredavan. Hunden skäller på den döda räven bortanför tennisplan, korparna segelflyger på vindarna från havet, det känns grått och på något sätt förgäves.
Min puls är 47 slag i minuten. Läkarna vet ingenting. Själv tror jag att jag håller på att gå i ide. Det är årstid för det.
Det var en vacker räv. Hunden och räven kände varandra sedan länge. För människor förblir räven oftast i det fördolda, om den inte sticker in sin vackra nos i ljuskretsen under gatlyktan och någon oförhappandes råkar stå vid fönstret och spana ut i mörka natten.
Flygtiden beräknas till 5,5 timmar. Flight Nr XXX999 ska ta oss från Stockholm till Egypten, Röda havet och Hotell Blue, ”All inclusive”.
Jag kommer inte att se Tutankhamuns stol i trä i Kairos museum. Det vackert genombrutna träarbetet med fötter skurna som lejontassar och ryggstödet med den gudomliga falken och hieroglyftecknen för liv och välgång.
Jag kommer inte att se feluckbåtarna med segel som vita fjädrar kryssa sig fram längs Nilens livstråd. Och jag kommer inte att se Ibisfåglarna lyfta bakom vassruggen där man fann Moses flytande i sin korg.
Jag kommer inte att åka i av militär eskorterad konvoj med 40 bussar till Luxor för att se sfinxernas allé. Inte heller de stora obeliskerna i Karnak eller Katarinaklostret vid foten av berget Sinai, där den brinnande busken stod. Och jag kommer inte att se benhuset med munkarnas skallar.
Jag kommer inte att besöka Alexandrias nya bibliotek, stå där vid el Chorniche och höra Medelhavet brusa och föreställa mig det antika mytomspunna biblioteket där greken Eratosthenes för mer än 2000 år sedan räknade ut jordens omkrets.
Jag kommer inte att se några minareter sticka upp i skyn eller höra böneutroparen fem gånger om dagen förkunna Guds höghet. Jag kommer inte att se några kvinnor, inga barn, inga hundar och kattor. Jag kommer inte att höra den arabiska musiken med sina slingrande suggestiva melodier. Och jag kommer inte att sitta på caféerna, göra anteckningar och läsa Adonis, röka vattenpipa och driva ut vintern ur kroppen med poesi.
Men månen är där den ska, fast den lutar lite underligt. Solen går upp och ned, fast brantare. Och havets alla märkliga fiskar är på riktigt. Det är nu jag glömmer räven och hunden, sätter på mig snorkeln och för skams skull också våtdräkten och försvinner i röda havets salta vatten till en annan värld. Detta är på riktigt, liksom strändernas sand och öknens oändlighet av tid. Därute på andra sidan det dubbla taggtrådsstängslet hörs sedan i den svarta kalla natten ökenrävens korta skrik.
Det sägs, att någon gång men mycket sällan händer det att det vid den här tiden på året snöar på bergen i Arabiska öknen.
På en smal remsa mellan hav och öken ligger fem mil hotell avskilda från världen. I lobbyn på Blue med sin genombrutna arabiska arkitektur, som i årtusenden formats för att ta tillvara ljus och skugga och mosaikerna, som aldrig lämnar plats stor nog för djävulen att slå sig ned på och de blanka polerade marmorgolvet, som ständigt rengörs spelar man ”As Times goes by”. I parkanläggningarna med pooler, barer och hotell som inte verkar ta slut står plötsligt Peter Pan mellan husen i sin ärtgröna dräkt, i övernaturlig storlek och strör ut sitt drömpulver. Lucky Luke och Långben finns här också, i lika usla kopior som Nefertiti i turistshoppen.
Det här är landet ingenstans. Här liknar ingen sig själv. Här känner ingen igen sig själv. Och det är ingen kulturkrock. Det är ett ömsesidigt missförstånd, det är ett språkligt sammanbrott och en förvirring som vi redan läst om i gamla testamentets skildring av Babels torn och som helt nyligen och fortsättningsvis pågår i ett land helt nära. Det är den terrorn som vibrerar i taggtråden här utanför, det kan man känna om man försiktigt lägger handen på.
Salim Barakats korta dikt ur skapelsekatalogen tränger upp ur djupet.
Kom
Svep jorden runt dig
Släng vredens tusen reglar
Öppna dörren och låt skriet
föra dig bort.
Vem vill man stänga ute? Vad är taggtrådens uppgift?`
Om man i denna värld av ”all inclusive” blir drastisk och söker mening, lägger sig på rygg i polen sent på kvällen när allt är släckt och ser upp på himlavalvet av sten och frågar sig, finns det ett gott, finns det ett ont? – Hostande efter den kallsupen och frusen tar man sig upp till hotellrummet, dricker upp taxfreewhiskyn och sover drömlös. Om man dagen efter går längs stängslet och söker en öppning. Är det då för att bryta sig ut, eller är det för att ta sig in i öknen?
Är jag skyddad eller utestängd, och från vad?
Det går en man runt hotellanläggningen just innan skymningen med en rökmaskin. Han lägger en österländsk dimslöja över området, en mystisk rök som får oss att tro på romantiken och de sista ljusstrålarna att bryta i rött. En falsk cikada sjunger i en buske mellan hus tio och elva.
Nej, så är det förstås inte. I själva verket sprutas området mot flugor. Det luktar inte bra, kockarna, städarna och trädgårdsarbetarna håller sig undan och rökmannen kommer att ligga i en för tidig grav. Vad gäller cikadan har jag ändå mina tvivel.
Adonis talar om den arabiska mystiken och säger att för att förstå den måste man skilja mellan Sharia (lagen) och sanningen. Sharia är ett yttre sken av Gud, sanningen är det okända självt. Sharia är för alla, men sanningen vänder sig till var och en för sig. Sharia är begränsat till lagen, men sanningen har varken gräns eller slut. Detta är den arabiska mystikens okända, sökandet efter ett annat vetande och ett annat land. Adonis talar här om skillnaden mellan det västerländska och det österländska sättet att tänka och om konsten. Han säger att i det arabiska arvet representerar mystiken ett öppnande av nya horisonter och en utvidgning av perceptionen. Mystiken förkastar både det religiösa och det rationella tänkandet. I denna mening är varje verklig poet en mystiker.
Vad är verklighet, finns det någon sanning?
Konsten kan påstå saker och görs det med auktoritet kan den minsta lilla figur bli trodd och självklar.
Det finns en bild i en bok av Tutankhamun med skäggstubb. Det symboliserar sorg, att han sörjde sin dotters död så mycket att han inte förmådde vårda sitt yttre. Eller var det bara konstens kod och bildhuggaren som uttryckte detta i lågrelief på Tutankhamuns ansikte, medan kungen själv levde livets goda dagar.
Här finns inga klockor, ingen tid, inga uppbrott, inga avgångar. Summan av ansiktslösa ”gäster” är konstant, variationerna av krav och önskningar minimala.
Bara yngre män servar oss med outgrundliga leenden. Dom ser ett konstant tusental av utbytbara ansikten. Fem mil utbytbara hotell, hundratusentals utbytbara människor bor här tillfälligt.
Vi är båda ”den andre”, vi har vi båda tappat ansiktet. Du kommer inte att tjäna något på mig (all inclusive) och jag kommer att minnas vädret. Vi är statister i en verklighet som handlar om något helt annat, något som skulle kunna uttalas som krig om pengar och makt, men sånt talar vi inte om här. Vi är i landet ingenstans. Till och med Gud har övergivet oss.
Willy Kyrklund skriver i Om godheten.
”Felet är att Gud inte bryr sig om. Någon enda gång åtminstone kunde han bry sig om. Någon enda gång när brinnande böner riktas ur djupet kunde han bry sig om. Någon enda gång kunde han hjälpa den nödställde, kväsa förtyckaren. Men inte en enda gång.”…
Sufikerna som bor på andra sidan stängslet och som avstått rikedomen och satt sig ned i sina enkla kläder talar (outgrundligt för oss på andra sida stängslet) om att förnimma sig själv, möjligheten av att känna sig själv genom förnimmelsen. Förnimmelsen som är som ett membran, en vibration av allt det livet innehåller, av sorg eller glädje, ängslan eller förtröstan, kanske också politik. Det är detta förnimmande som skiljer människan från djuren säjer sufikern.
Är det i den skillnaden Gud bor? Ligger den döda räven enbart som en biologisk nedbrytningsprocess och ett avklingande minne i skogen bortanför tennisplan, helt utan gud?
Är detta återigen en av alla de gudar som ger människan överhöghet och tolkningsföreträde?
Sjukhusets foajé är vackrare än hotellets lobby och personalen effektivare. En låghalt ängel uppenbarar sig och på ett ögonblick har hon med erforderliga papper instruerat receptionisterna, förberett läkarna och tagit oss likt en kvinnlig Vergilius genom väntans korridorer. Det är där de gamla, barnen och kvinnorna blir synliga. Allvarliga grå och tysta står de efter väggarna. Våra fåniga turistkläder i bjärta låtsasfärger ger en sådan kontrast att jag måste tänka på den döda räven bortanför tennisplan och se ner på golvmosaiken. Men strax är vi hos i tur och ordning och ibland samtidigt, minst fem läkare med olika specialisering.
Allt går bra och efter intravenös medicinering och en påse tabletter pekar Vergilius ut för överläkaren var han ska skriva sin signatur, ordnar en taxi och så är studiebesöket slut.
I en av hotellbutikerna försökte jag dagen efter att beställa ett blankt papyrusark utan bild. Det verkade vara en smal sak men är förståss omöjligt. Det var en liten rävteckning som plötsligt kändes viktig.
En skarabe i butiken bredvid skiljer ut sig från de andra, som i långa rader står på glashyllorna, en hylla för skarabeer, en hylla för Nefertiti, en hylla för Tutankhamun. Skaraben var ristad av ett barn eller av en vanlig helig dåre, men jag fastnade i en hopplös prutning och saknar den i byxfickan.
Vi köpte några kylskåpsmagneter med Tutankhamuns bild istället, ”made in China”.
Efter en tid, när man börjat vänja sig och dagarna gått står vi en eftermiddag på balkongen, ser på himlen och gör ingenting då en svag försynt bönesång sipprar ut från en anonym källardörr i hus 5. Det är de anställdas hörn av anläggningen och utanför dörren står skorna som blir fler och fler och skvallrar om att Gud finns.
Och så till slut, helt plötsligt slussas man ut ur magen på ett fraktflygplan, med sandaler och kortärmad skjorta. Vintern slår emot en, grå och alvarlig som sjukhuskorridoren i det avlägsna landet ingenstans.
Jag tar hunden och går ut på Bredavans is, räven ligger översnöad, men dagarna har blivit längre, snart är det vår och hopp om livet.
Mats Caldeborg
